Det känns alltid lite speciellt när byggnaden som ska besökas syns på avstånd. När det liksom tar lite tid att ta sig fram hela vägen trots att det hägrande målet synts sedan länge. Som liten var jag med om sådana upplevelser de gånger jag skulle besöka idrottsevenemang. Inte minst Globen i Stockholm har en särställning bland dessa besöksmål eftersom den syns redan vid infarten till staden oavsett om färden går med bil eller tåg.
Askerödsbygden kan inte stoltsera med särskilt många liknande byggnader. Men när jag vandrar asfaltsvägen mellan Askeröd och Brorstorp på väg till kvarnloppis känns det plötsligt lite som om jag är på väg till Globen. Långt där borta, på andra sidan böljande fält, kan jag ju redan se kvarnen. Jag ökar takten. Äntligen ska jag få chans att gå in där, i huset som jag sneglat mot ända sedan jag flyttade till bygden. I den förträffliga boken Historien om Askerödsbygden har jag redan kunnat läsa om kvarnens historia och om en före detta ägare, Oscar Andersson, som inte förstod sig på fattigdomen omkring honom varpå han vägrade dela sina ett kilos färdigpackade sockerpåsar på mitten för de husmödrar som enbart hade råd med ett halvt kilo. Jag hoppas att Linda och Linus, loppisens värdar och de som nu bor i kvarnen, ska vara mer medgörliga. Kanske kan de till och med låta mig klättra upp i kvarnens topp.
Väl på plats besannas mina förhoppningar och jag får lov att utforska den enda kvarvarande av bygdens tre kvarnar på nära håll (en av de övriga köptes av SVT och brändes, onödigt kan tyckas, ner vid filmatiseringen av tv-serien Skånska mord). Med viss möda balanserar jag mellan kvarnhjul och branta trappor innan jag sätter mig själv i säkerhet på den nedersta våningen där loppisen äger rum. Det är andra gången som Linda och Linus arrangerar evenemanget.
-Förra året sålde vi i stort sett allting, det som blev kvar skänkte vi bort. Men så insåg vi att vi hade ganska mycket mer saker att sälja i år så vi bestämde oss att ha loppis igen. Och nu är det några som frågat om de får stå och sälja här nästa år så det verkar bli en tradition, berättar Linda bakom en disk full av glas och porslin.
Ett av de mest spännande inslagen jag finner på loppisen är ett kylskåp fullt av öl. Både på flaskorna och kylskåpet kan jag läsa ”Gummastorps Mikrobryggeri”. Dessvärre är flaskorna inte till salu, de förvaras bara där eftersom Linus tillsammans med några vänner brygger egen öl här på gården. Såsom lagstiftningen ser ut krävs mycket jobb för att få ölen till försäljning.
-I framtiden är planen att vi ska brygga ölen här i kvarnen en våning upp, berättar Linus som dock inte tror att det kommer att bli på annat än hobbynivå. Och det är väl gott nog.
När jag lämnar loppisen gläds jag över att äntligen ha fått se kvarnen jag sneglat åt så länge, men också över att jag hela tiden upptäcker nya intressanta saker i bygden. Nu vet jag att här finns ett mikrobryggeri, om än på hobbynivå, och en kvarnloppis på väg att bli tradition.
